Jag har alltid tillhört den kategori av människor som inte rikgtigt vetat vad jag vill syssla med resten a mitt liv, och har då också avundats dom som därimot har vetat. En period i mitt liv (och säkerligen 90 % av Svenska folkets andra 10 åriga flickor) ville jag inget annat än att bli vetrinär. När det så småningom gick över villle jag bli tandläkare, Och sen lite senare kock. Till saken hör att inget av detta yrken har det minsta gemensamt, och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte är så jätte intresserad av något av dem idag.

En av de personer som alltid, ända sen han tog sitt första sug på nappflaskan, vetat vad han vill bli är min bror. Ända sen han bara var 20 cm hög har han stått och bankat , helt meningslöst dock, på en träbit i pappas garage. Men sagt och gjort snickare blev han. Övning ger färdighet har man ju hört.

Fasst har nu kommit fram till., troots att jag beundrar folk som lever ut sin drömmar. Att det kanske är bäst att inte veta, och inte planera. Känns nte so att jag vill att mitt liv ska bli en plan. Skit samma. Som jag sa till mina kära vän Josefine - Det kommer fler tåg stumpan!

Imorse ringde jag och fråga min kära blodsvän och kusin Markus, om han ville gå en promenad i fontin med mig och hunden Moa. Då om Markus på en utomordentlig ide att vi skulle åka ut till något hav istället. Visst, vi åkte först tll Säve...SÄVE?! Sen en braaaaa bit till. Då han säger. - Äh, jag kommer inte ihåg vart det låg. Vi åker hem. okej. Men en sjukt trevlig pratstund blev det i bilen iallafall:)

Sen Var jag och träna med Rebecka. Svettigt, Jobbigt, Segt, Gööööött och sjukt skönt. Älskar det. Nu har jag kollat film med brudarna. Längesen sist. Mysigt och trevligt.

Natti alla underbara vackra människor.

Några Bilder av början då. Jaa, dom underbaraste dagarna jag haft. Riktigt roligt! Två av mina favvosar nedanför med. Carro och Markus.:) Och Den underbarste människan i mitt liv, pappi. Äskar mest.